Ibland känns allt bara som ett dränkande klägg som man inte vet hur man ska ta sig loss ifrån. Det är alla hjärtans dag idag och jag ger inte mkt själv för sånna dagar annat än att jag pussar mina barn som jag gör ändå varje dag.
Men just nu känns allt segt omotiverat och fruktansvärt skit. Är så trött på att känna känslan av att andra ska lida av andras dumhet. Men så är det ju i livet. Allt man gör får konsekvenser och det är faktiskt lite så man måste tänka. Jag vet själv då jag gjort en del saker jag inte är alltför stolt över men man kan säga som så att jag lärde mig något och jag hamnar där inte nån mer gång. Det gäller att välja rätt och avvärja situationer innan de händer, att känna med magkänslan då kommer man långt. Alla har dock inte den förutseende förmågan och det drabbar inte bara denne själv alltid utan väldigt många fler.
Just nu känner jag att jag saknar att ha min familj alldeles nära mig och att man kan träffa sina vänner när man såväl behöver dem. Det blir för dyrt för mig att kunna åka var och varannan vecka och visst trivs jag här absolut men samtidigt saknar jag närheten av min familj. Att träffa dem ngn gång i månaden blir alltför sällan :/
JA det är inte lätt det där. Samtidigt har man byggt upp lite som ett annat liv här men vet i tusan om det är värt det i längden. Jag längtade som tusan från att flytta från Edet men nu ska jag säga att jag saknar det. Visst är inte hela befolkningen fantastisk, men man behöver ju faktiskt inte befatta sig med dem man inte älskar.. Snarare tvärtom det är ju dem man älskar man ska omge sig med för det är dem man får styrka och kraft av.
Sen har detta inte varit särskilt lätt för min stora tjej när vi flyttade hit då hon varit trakasserad sen hon började nollan och detta har inte skolan tagit till sig så det har vart stora rabalder kring detta nu i flertalet månader, detta är också en sak som gnager mig och får mig att känna att varför gör jag inte det enda vettiga och flyttar dit där hon har sina gamla vänner och människor som känner henne. Ett stort steg kan jag känna javisst men man får tänka på barnens bästa i hela situationen och vad är då barnens bästa? KAn det vara att vara på en plats där de känner sig älskade och välkomna? Ja blir svaret i mitt huvud.
HAr valt att inte skriva om detta tidigare då det har varit så otroligt känsligt för alla inblandade men nu har jag fått lite självdistans till det hela och det känns ändå i maggropen som att det enda riktiga är att ordna det bäst för barnen <3
Ja så nu vet ni vilka tankar jag har iaf.
puss o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera gärna men kommentarer som innehåller stötande kränkande innehåll kommer ej publiceras utan raderas omedelbart.